Jag vet hur de känns när dom mest banala saker som att kliva upp ur sängen, svara i telefonen, dricka en tekopp eller ställa sig i duschen känns som ett halvmarathonlopp, hur otroligt svårt och jobbigt det är när hela marken gungar som om hela havet stormade.
När marken under fötterna rämmar och det svarta hålet inte längre går att undvika.
Jag vet hur det känns att falla utan möjlighet att själv påverka fallets höjd och markens hårdhet.
Men jag vet också att för att ta sig upp igen måste man krascha!
Hårt, skoningslöst!
Under åren som gått har jag lärt mig att se, lärt mig att tyda signaler och känna efter, men fortfarande har jag svårt att acceptera.
Det finns alltid dom som har de värre, men min verklighet är min och det är den enda verklighet jag lever i och kan relatera till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar