Jag har upptäckt, för länge sedan hur otroligt provocerande det är att jag lägger så mycket tid till träning, att jag "försakar" så mycket annat roligt för att kunna hålla på med det jag älskar mest.
Ok, jag erkänner. Det tar tid, jag ser sällan på tv, jag umgås bara med de personer jag verkligen vill vara med, jag kliver upp långt innan tuppen, jag skiter i städ och tvätt många gånger, jag till och med lämnar barn och karl hemma själv en fredagskväll.
Det gäller att prioritera, att planera och att vara säker på sin sak när man gång på gång på gång får försvara sitt val av sätt att leva på.
Här kan ni läsa om hur det provocerar, hur andra får sig att känna sig mindre värd för att de inte tränar osv... Ska man skratta eller ska man gråta?
Vad säger ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar