De är helt underbart att vakna upp till sol och värme! Tyvärr lite blåst men de får man leva me.
Vi började dagen me en cykeltur till dagmamman.

Väl hemma igen har jag dammsugit å plockat bort lite av röran resten av familjen har åstakommit under helgen. Nu väntar jag på ett telefonsamtal, sen kommer mamma å hälsar på. Mormor å morfar kommer förbi me den nya fyrbenta sötnosen, även kallad Jeppe.
Sen väntar vattenmätarbyte och läkartid!

Mycke mer än så hinner jag nog inte me innan de är dax att hämta hem barnen, fixa midda osv. M har möte och kommer hem sent ikväll. Kanske tar ja mig en tur i trädgården om ja orkar!

Världen rasar

Ännu en gång rasar värden under mina fötter.
Hur många gånger klarar jag av att resa mig?

Allt detta i om loppet av knappt 4 veckor, nu orkar jag inte mer!

Varför..?? Det är en fråga vi aldrig kommer få svar på!

Dagens löpsedel...

Flytta isär för kärleken?

Jag vet inte riktigt vad jag känner inför ett sånt påstående?
Kanske har Olle Waller rätt i sitt uttalande, det är lättare att gå från särbo till sambo än tvärt om!
Jag kan aldrig ens tänka tanken att jag och M skulle gå till särbo efter snart 7 år tillsammans. De skulle kännas som om vi redan gett upp. Inte hittat någon annan lösning än att flytta ifrån varandra.

De snurrar många tankar just nu, efter allt som hänt så ligger känslorna för nära och jag kan inte undvika verkligheten.
Precis som vanligt när jag inte mår riktigt bra så går jag in i mig själv, orkar inte sätta mig in i andras bekymmer. Jag som i vanliga fall alltid sätter alla andra före mig själv.
Men även om det inte alltid märks så bryr jag mig
Jag lider med mina nära som troligtvis snart genomför seperationen, jag lider med min kära vän som gång på gång får gå me ovissheten om vad detta gör för framtiden.

Jag vet inte om jag helt tappat tron på att allt kommer lösa sig, innert inne så vet jag ju att de kommer göra de på ett eller annat sätt, men jag ser just nu bara en väg.

...

Man behöver inte ha svar på allt!

Fortsättning följer...

Eländet fortsätter...

Bihålsinflamation & öroninflamation...
12 dagar me pencillin å TOPPEN, precis va ja behöver just nu...

Va ledsen jag blir...

Läste just ett inlägg som gjorde mig väldigt ledsen.
Iofs är de inte så svårt just nu, men de här gör verkligen ont!

Ett par jag känner har bestämt sig för att separera. Inte alls väntat.
Skulle kunna tro de om vissa andra men inte dom!
Fast de är klart, de är inte sånt man visar, fast på nåt sätt så brukar de väl ändå lysa igenom att man inte har de riktigt bra!
Hur lever man ifrån varandra, hur lever man själv?

De är jäkligt svårt ibland, man måste jobba hela tiden, inte ta varann för givet.
Men hur lever man ihop hela livet. Vad är nyckeln?
Jag känner 1 par som varit tillsammans hela livet. Över 50 år tror ja de är. Hur gör man de?

Min största rädsla är just att jag och M ska separera, att bara få ha barnen halva tiden. Att de ska komma ikläm för något jag och M inte skulle kunna lösa.
Nu är de inte nåt vi har några funderingar runt, så de blir missförstånd här.
Men ibland kommer ändå tanken över mig.

Så sant som de va sagt.

De är precis så som min kära vän sa.

De är inte bara saknaden av vad som skulle varit som gör ont. För det kommer altid fattas en.

Men jag hade även för varje dag byggt upp förväntningar, förhoppningar, drömmar, planer m.m som nu gått i krasch.

Värst är nog att allt jag hoppades på skulle gå i lås försvann på ett par sekunder.

Nu måste jag fortsätta genomlida helvetet. Kanske måste jag hitta en annan lösning på detta..?