En eftermiddag när jag som så många andra gånger bröt ihop över vår sorg över det som skulle varit sa min man att han tyckte att jag skulle försöka tänka på något annat så skulle allt ordna sig till det bästa på ett eller annat sätt.
Enda sättet för mig att få tankarna att skingra sig eller hopa sig men passera är genom att träna.
Ett stenhårt träningspass där jag verkligen känner att kroppen får jobba, är den bästa medicinen. Alla tankar attakerar mig men samtidigt så känns de som om jag inte tänker.
Jag har därför börjat springa igen, hög musik i öronen och bara jag och mina tankar som passerar. En underbar känsla.
Samtidigt vet jag att jag är så mycke allt eller inget. Antingen satsar jag 100 % eller inte alls.
Jag är lite rädd för att detta kan få mig att återgå till dåliga vanor, med allt för strikt kosthållning och allt för mycke träning.
Men jag tror att jag behöver detta, jag behöver en liten stund av icke existerande tankar.
Jag behöver om så bara ett par minuter där jag inte behöver tänka. För resten av dygnet upptas av hur allt skulle varit, vad som skulle varit och hur de skulle varit.
1 kommentar:
Jag vet vad du menar... Minns du vad vi pratade om på öf i våras, om att gå ihop oss och planera ihop en sak tillsammans? Tycker det är dags att vi snart gör det...om du har energin inne för det alltså...
Skicka en kommentar