Jag har arbetat med människor, arbetat med service, tagit tag i problem och löst krångliga situationer.
Jag har ofta varit en person andra vänt sig till när de varit tufft och jag har alltid stått upp för andra när de behövts ä, som privatperson, som vän, som släkting som utomstående...
Nu står jag i en ny position, yrkesrollen!
Jag hade knappt vetat hur jag skulle bete mig, vad jag skulle säga eller hur personlig jag skulle vara ens om det gällde mig någon närstående!
Idag skulle jag stå med förtvivlade föräldrar, lika undrande, rådlös och rädd som dom!
En kram räcker långt, ett glas vatten och att bara finnas där! Ett hjärta utan mun, lyssna utan att reflektera!
Sen kommer frågorna, frågor jag inte kan svara på, men jag ser i deras ögon att jag som bara stod tyst och lyssnade, kramade och servade var precis vad som behövdes när mattan rycktes undan och det stora svarta hålet för ett par minuter öppnade sig!
Ett steg fram, tre steg bak! När det handlar om små liv handlar det om sekunder. Skratt blandas med tårar, hopp med förtvivlan!
Där i den lilla bubblan!
Idag fick jag mig en ny erfarenhet, känslan kommer inte lämna min kropp i första taget, en iskall hand runt mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar